Mikael berglund ovanjorden recension

Kapprakt

Mikael Berglund har tidigare kommit med två romaner som fått fina recensioner men som jag inte läst. Är absolut inte ensam om det; trots alla lovord har han inte alls slagit igenom, bara nått rätt få läsare. Totalt har han under ett tiotal år skrivit lika många romaner och den som nu givits ut är faktiskt den första i raden, ursprungsversionen skrev han redan men den har arbetats om i flera omgångar innan den nu kommit ut som Ovanjorden. Titeln innehåller omedelbara konnotationer till en yta under vilken det finns något annat. ”Ovanjorden här är bara en tunn hud över sin underjord, som skinnet på en trumma, eller ytan på ett hav, varje steg ovanpå böljorna är en ynnest och en chansning.” Det är ett tunt skal vi lever på, både bokstavligt och metaforiskt, vem vet vilka faror som finns därunder, det är nog säkrast att inte försöka öppna några hål; vi är alla Bambi som i stället med rädsla söker fäste på den tunna glatta isen och den osäkerheten ger denna kärlekshistoria en ovanlig nerv, en omskakande känsla som driver läsningen intensivt framåt genom ett egensinnigt och i många delar helt underbart bokstavslandskap. Det är hög tid att denna mycket begåvande för

En bok full av liv, kropp – och de jävla myggen

Mikael Berglund ”Ovanjorden” är emellanåt dunkel men berättelsen stannar kvar

Oskar jobbar som ung på förskola i Ammarnäs, Västerbotten. Ett av barnen han har hand om är syskon till samiska Eija, som är renskötare. Redan från början märks att de har funnit varandra snabbt under sommaren, och att bandet hunnit bli starkt.

Sedan följer mer eller mindre ett liv i den riktningen, där de växelvis försöker nå fram till varandra och växelvis tar avstånd. På femtio sidor har flera år hunnit passera. Oskar upplever sig konstant vara i vägen för den egna familj som Eija tids nog bildar, ändå kan han inte hejda sig från att ständigt söka upp dem. Vare sig ursäkterna är att barnen tycker om honom eller det något oklara jobbet på Länsstyrelsen, så känner han sig bara hemma på den plats som aldrig fullt ut kan bli hans hem. Brokeback mountain möter Elisabeth Rynells mäktiga Hohaj, vars vandrande, sökande karaktärer Berglund tycks ha inspirerats av. Sämre förebilder kan man ha.

Liksom i föregående romaner skriver Berglund sinnligt, med det vilda fjället som ständig bifigur. Texten är full av kropp. Och de jävla myggen, som är öve

Myggor, svett samt rynkor – blodet likt sugs från de surrande små odjuren, blodet vilket bultar inom tinningar samt lemmar då den kär närmar sig, blodet såsom knyter samman nuet samt livet inom staden tillsammans dået samt fjällen samt renarna.
Kropparna existerar så påtagliga i Mikael Berglunds nya roman ”Ovanjorden”, samtidigt vilket det köttiga och påtagliga nästan påträngande, döljer lager på
lager från gåtor. således oerhört konkret och bokstavligt och därför dunkelt samt undanglidande vid samma gång.
Det handlar angående kärlek. angående Oskar likt jobbar enstaka sommar vid en förskola i renskötarland, uppe inom Ammarnäs inom Lappland. dem trakter såsom hans släkt kom ifrån innan dem fick fara till stan och hitta andra sätt att leva på, eftersom de ej räknades in som renskötande samer. enstaka dag möter han Eija, storasyster mot en pojke i Oskars grupp likt fattat särskilt tycke till honom. samt faller handlöst.
Den klyschan är alldeles sann då det kommer till Oskars fullständiga fall, inför denna åring vilket kommer farande på enstaka snöskoter samt doftar från bensin samt vildmark.
Som enstaka (kärlekens) idiot försöker han nästla sig in inom hennes liv, trots för att hon ej bara besitter kille utan också avvaktar hans små människor och ingen, ingen inom Eijas släkt riktigt till