Bondfolket som kom ridande var
Carl von Linnés resa till Skåne /1 augusti
[&#;&#;]
Augustus 1
Resan från Lyngby åt Småland.
Fjälkinge gästgivaregård, kvart 2.
Vitsot eller lienteria contagiosa hade omkring krutbruket Tossebro angripit åtskilliga. De som fingo i begynnelsen uppkastning dogo merendels.
Trähus begynte nu allmänt i Gyinge härad att brukas, dem vi icke sett på de södra delar av Skåne.
Pirkena-brännevin kallades det brännvinet, som bönderna färgat rött med blommorna av Hypericum.
Knislinge, kvart 10 ifrån Fjälkinge.
[&#;&#;]Vådeld hade i dag lagt i aska nedersta gården i Kvidinge och eländigt upbränt några barn och en sjudare. Elden sades uppkommit av den starka blåsten, som fört gnistorna ifrån salpetersjudarens kokning, som var icke långt ifrån husen anlagd. Av det att husen i Skåne byggas tillsammans med mangård och ladugård uti en räcka och i fyrkant omkring gården samt äro täckte med halmtak sker, att då elden uppkommer, hela gården stryker åt, och att folk och kreatur svårligen slippa undan; ty halmtaken itändas med en hast över hela gården.
Gröt, besynnerligen av bovete och nog hårdkokt, ätes med öl och brukas mycket allmänt av bönderna, besynnerligen om aftnorna.
Folk som ej gillar monarki hävdar gärna att kungarna förr inom världen ej hade förbindelse med sina undersåtar samt inte visste något ifall deras levnadsvillkor. Den klassiska repliken för att folket väl kan förtära bakelser, vilket brukar tillskrivas Marie Antoinette, anses illustrera denna okunskap. Stefan Zweig gör inom sin biografi över drottningen från en numer från att denna under sina år vid tronen enbart rörde sig mellan en begränsat antal slott utan att någonsin intressera sig för franska folkets situation. Enda gången hon besökte ett borgarhem var inom Varennes , skriver han.[1] Vad Zweig förbiser existerar att dem flesta kungligheter in vid talet sällan besökte &#;vanligt folk&#;, även om detta fanns undantag. Det fanns inte Marie Antoinette liksom var utstuderat inskränkt samt ointresserad från allvarliga spörsmål, utan folkets syn vid kungamakten samt vilka krav som kunde ställas vid den, såsom med tiden förändrades. angående vi fokuserar på frågan varför kungligheter så sällan haft förbindelse med sitt folk inom äldre period, finns detta flera tänkbara svar vid detta. Utöver den förutfattade meningen för att kungar enbart skulle existera intresserade från att suga pengar ur sina undersåtar, kan man också tänka sig för att hoven, tillsammans med sina eti
Ordet riddare kommer naturligtvis av det faktum att han inledningsvis var starkt sammankopplad med hästen. Detta syns även i andra språk, där hästen betonas (cavalier, cavallero och liknande). Ett annat ord som förekommer är knekt, besläktat med engelska knight och tyska knecht. Ordet betyder i sin grund ungefär pojke, ung man eller tjänare, och fick sin moderna, militära innebörd först på talet. I Sverige har dock en tydlig gräns dragits mellan riddare och knekt, då knekt oftast får representera icke adlade fotsoldater. En klassfråga, helt enkelt.
Under folkvandringstiden, alltså under de första århundradena efter Västroms fall, bestod de flesta arméerna av fotsoldater. Några germanska stammar var nästan uteslutande beridna, men dessa tillhörde minoriteten. I det framväxande Frankiska riket, utgjorde ryttarna bara en mindre del av den i huvudsak av infanteri uppbyggda krigsmakten. Denna skara ryttare kom mer och mer att framstå som en sorts elit, då de hade vissa fördelar: Först och främst kom de utvilade till striderna. De behövde inte marschera många mil innan de mötte fienden, de red, och sparade därmed på sina krafter. De kunde därmed också bära tyngre rustningar, något so